Karta - Östhammar

Östhammar är en tätort i Uppland samt centralort i Östhammars kommun, Uppsala län. Befolkningen uppgår till cirka 4 500 personer. Staden är belägen mellan Östhammarsfjärden i öster och riksväg 76 i väster.

Inga förhistoriska fornlämningar har anträffats inom den gamla stadsgränsen. Däremot har man hittat tunna kulturlager. De är troligen från 1500-talet eller senare. Alldeles utanför stadsgränsen finns senmedeltida kulturlager från stadens äldsta läge vid Gammelbyn. Det finns även några gravfält från vikingatiden.

Namnet skrevs 1433 Østhammar. Detta består av det fornsvenska ordet hamar = "stenig backe".

Östhammar omnämns i handlingar första gången 1368, då kung Albrekt av Mecklenburg utfärdade privilegier för staden. Men redan dessförinnan var Östhammar en besökt handelsplats. Gamla handlingar talar också om ett "Östhammars län" under ärkebiskopsbordet i Uppsala. I stadens närhet låg i slutet av 1300- och början av 1400-talen "ett vackert slott och fäste", Östhammarshus, som under Engelbrekts befrielsekrig 1434 brändes av den därvarande danske fogden, som flydde med sin egendom sjövägen till Danmark. Lämningar av grundmurarna syns ännu. I slutet av 1400-talet hade farleden in till Östhammar blivit så grund, att borgarna anhöll att få flytta till Öregrunds näs. Detta bifölls, och staden Öregrund fick Östhammars privilegier. Dock uppstod Östhammar på nytt, närmare kusten på sin nuvarande plats, sedan Öregrund på Kristian II:s order år 1520 blivit nerbränt, och år 1539 fick Östhammar sina privilegier förnyade.

År 1651 fick staden rådhus, och 1663 utverkade borgarna tillstånd av statsmakterna att anlägga en kyrka. Sommaren 1719 brändes hela staden, så när som på kyrkan, av den ryska flotteskader som det här året härjade efter roslagskusten. Efter detta var den i ett bedrövligt tillstånd, men borgarna vägrade flytta till Öregrund. År 1795 härjades staden av en eldsvåda, som ödelade större delen av samhället. Från början av 1600- till mitten av 1800-talet idkade invånarna strömmingsfiske vid Måssten och Gåssten samt andra skär utanför Singö. Fisket var då stadens egentliga näringsfång.